En mycket butter Green Beret

Jag behövde bara ett ställe att gömma mig på. Jag förväntade mig inte att stadens suraste Green Beret skulle bestämma sig för att jag var hans.

Perry

Jag kom till Wolf Valley för att försvinna. 

Så det sista jag ville ha var uppmärksamhet, särskilt inte från Luca Cane, den reslige, ärrade man som ständigt ser sur ut och bor i stugan i utkanten av staden.

Han säger knappt ett ord, ler sällan och verkar på något sätt alltid veta när något är fel.

När mitt däck exploderar på en öde väg är han där.

När en främling ställer för många frågor står han plötsligt vid min sida.

När mitt förflutna kryper för nära kliver han in utan att tveka.

Han lagar saker jag aldrig bett honom laga, skyddar mig som om det vore instinkt och ser på mig som om han redan känner till alla mina hemligheter.

Och det skrämmer mig, för jag kom inte hit för att bli kär, och jag kom definitivt inte hit för att tillhöra en man som honom.

Luca

Jag lämnade militären för att vara ensam.

Inget mer oväsen, kaos eller några band. 

Sedan kliver Perry in i staden med hemsökta ögon som hon försöker dölja bakom ett leende.

I samma ögonblick som jag ser på henne faller något inom mig på plats.

Hon säger att hon mår bra, men jag vet att det är en lögn.

Hon rycker till för skuggor, sover med lamporna tända och flämtar till som om hon förväntar sig att världen ska såra henne igen.

Inte så länge jag vakar.

Vad hon än flyr från måste ta sig förbi mig.

Och det kommer inte att sluta väl för dem, för jag överlevde inte kriget bara för att förlora kvinnan som äger mitt hjärta.

Och hon är min.

Oavsett om hon är redo att erkänna det eller inte.